Varför jag ogillar hoppning



Jag bestämde mig för egentligen inte alls länge sedan att sluta med hoppning för gott. Egentligen ett väldigt tufft beslut eftersom att jag hela mitt liv drömt om att rida i Scandinavium, hoppa över alla hinder och höra publikens jubel. Jag var säkert inte heller ensam om att drömma om detta, såklart. 

Genom alla mina år där jag haft egen häst så har jag ridit både hoppning och dressyr. Lite konstigt egentligen eftersom att jag själv inte såg syftet i att rida dressyr när jag var så liten. Men jag blev meddragen i Div 3 dressyren med Eddie i lag och vi vann hela Allsvenskan. Året därpå kom vi 3:a. Eddie och jag hade massa individuella placeringar i dressyr också men hade vi några i hoppning? Efter mycket tänkande insåg jag att det faktiskt bara hängde 2 rosetter från individuella hoppningar på min vägg. 

När jag sedan köpte Kimmie var jag ändå inne på hoppning. Men så av någon anledning kom vi in på att starta henne i dressyren ändå. Vet inte vart tanken kom ifrån faktiskt. Jag hopptränade henne i alla fall  regelbundet för en B-tränare men vi kom faktiskt ingen stans. Vet inte om man får lov att lägga skulden på en tränare, jag vet att hon har tagit många ryttare till eliten men för mig var hon inte bra. Mitt självförtroende sjönk och jag blev hopprädd. Så jag tog mig en tankeställare igen. Vi hade varit ute med Kimmie på 5 tävlingar i dressyr, alla dem kom vi hem med en rosett. Var det inte lite meningen att vi skulle snubbla in på dressyren från första början? 

Första och enda gången jag hoppade efter 7 månaders paus.

Så jag slutade träna hoppning och tog mer och mer avstånd från det. Dröjde 7 månader innan jag hoppade ett enstaka hinder med Kimmie igen. Men sedan har hon blivit löshoppad för att hon tycker det är så kul. Jag själv har dock inga planer på att hoppa igen. 


Jag brukar kalla mig för en fighter och att jag aldrig ger upp men i vissa fall är det bättre att gå ifrån och hitta sin talang någon annan stans. Min talang har aldrig funnits i hoppningen utan där jag är nu, i dressyren. Just nu är jag väldigt stolt över mitt beslut och att jag vågar gå ut och berätta hur det var, för jag ser mig inte som en förlorare för att jag gav mig, utan som en vinnare för att jag äntligen hittade ut. 






Lämna en kommentar till inlägget: