Självförtroendet är det viktigaste på tävling



Jag är en tävlingsmänniska till 100%. Ingen ska få ta vinsten från mig utan en riktig match. Så tror jag de flesta tävlingsmänniskor tänker. Men när det kommer till självförtroende är det nog väldigt ostabilt för många.
Jag kan säga att jag är bra i dressyr, för det vet jag. Men i hoppningen minns jag att jag jämförde mig med andra alldeles för mycket (och därav rider jag bara dressyr nu).
 
Rätta mig om jag har fel, men när man rider fram så tycker man att alla andra ekipage på ridbanan är 1000 gånger bättre än en själv?
Varför är det så? Är vi rädda för jantelagen och vågar inte visa hur bra vi är?
Tyvärr är det så i detta avlånga land att man får inte säga att man är bra på någonting. Det är skryt och man har ingen självinsikt, ajja bajja så får man inte säga flicka lilla.
Är det inte uppenbart att vi får dåligt självförtroende när vi bor i ett land där det är fult att säga att man är bra!?
 
Jag är en av dem som haft så sjukt lågt självförtroende. Jag blev mobbad och trakasserad när jag var 11-12 år. Min ponny (Eddie i det fallet) var ful, jag red jättedåligt och var absolut inte lika bra som de andra som red runt på sina vägrande SM-ponnys, samtidigt som jag och min ponny hoppade 110cm och LA dressyr. Då började jag inse från någonstans att jag faktiskt var ett störelsemoment för dem, eftersom jag var så mycket bättre och att de försökt trycka ner mig för att komma upp på min nivå.
 
Nu vill jag påstå att jag har ett grymt jäkla självförtroende inom dressyren i alla fall.
Hoppar jag upp på en okänd häst vet jag att jag kan rida den så bra som bara jag kan och skiter i om en 5 åring hade hoppat upp och gjort det bättre.
Varför? Jo för att jag har så fina människor runt omkring mig som tror på mig.
Tränare som tror på mig och satsar på mig. Lägger ner sin dyrbara tid på att få mig att utvecklas. En förälder som ställer upp och kör mig till träningar och tävlingar och en förälder som vakar över mig från ovan. Och jag vet att han alltid kommer finnas där (ooups blev lite känslosamt nu).
 
Hur är ert självförtroende? Skulle ni våga kommentera till mig i detta inlägget något som ni vet att ni är bra på? Eller är ni rädda för att folk inte ska hålla med er om vad ni tycker?
KOM IGEN, alla är så bra som de tycker de är!
 
 

Kommentarer:

1 Hanna:

skriven

Jag måste faktiskt säga att jag är stolt över mig själv och att jag tycker att jag lyckats. Jag rider ett 20-årigt sto som gått som avelshäst i 12år och nu ändrat inriktning till tävlingshäst. Visst, vi kanske inte presterar de bästa procenten än eftersom formen inte är på topp och hon blir ostadig och drar sig ur lod eftersom hon har svårt att söka stöd. Men vi har kommit en otrolig bit, från att jag inte kunde rida henne i form i någon gångart till att okomplicerat hoppa upp och rida ett pass i en ganska bra form så länge hon orkar och sedan kunna pressa ut det lilla extra som leder till framgång. Från att se ut som en tjock avelshäst till att bli en otroligt välmusklad och snygg tävlingshäst!

2 Skogsraah ☾:

skriven

Självförtroende är verkligen viktigt!

3 Malin:

skriven

Det där med att man tycker alla andra på framridningen är så mycket bättre stämmer in så bra, haha. Och ibland kan man (iaf jag) tänka typ "dom kanske jag kan slå, men dom behöver några grova missar för att vi ska vinna över dom" osv. Haha, hur töntigt som helst egentligen. ;)

Lämna en kommentar till inlägget: