En hemsk tanke...


Jag funderar då och då över när tiden är inne och det är dags att sälja Kimmie. Inte för att det känns så speciellt nära än, men tiden går så jäkla fort och vips står man där och lämnar över grimskaftet till någon annan medan tårarna bara rinner. Så hemskt är det, men behöverligt.
 
Hade inte ridsportsförbundet kommit med den jävla regeln om att det ska bli Grupp 1 och 2 på tävlingar hade jag tävlat henne tills jag var 18 år. Nu känns det så jäkla hopplöst att tävla nästa år, då jag flyttas över till Grupp 2. Man vinner liksom inga rosetter, man betalar bara anmälningsavgiften och tar emot rosetten.
Hade jag varit tillräckligt mycket tävlingsmänniska hade jag sålt Kimmie i höst p.g.a den jävla regeln. Men jag har inte hjärta att göra det och därför väntar jag. Jag tänker tävla år 2016 och våren 2017, på sommaren tänker jag byta upp mig till storhäst. Har jag tid och kraft vill jag ta ett föl på Kimmie då.
 
Det är hemskt att behöva tänka på att sälja, speciellt när jag inte haft henne så länge. Vi kommer i alla fall få två år till på tävlingsbanan, sedan får tiden visa vägen. En liten mini-Kimmie som skuttar runt i hagen hade ju varit bedårande sött och det lockar ganska mycket att hitta en Snygg connemarahingst! Hon har ju sedan innan ett föl på 3 år nu, en liten kopia av sig själv fast med en stjärna i pannan istället för en lite osynlig blås som hon har ;)
 
Men vad vill jag ha för häst efter henne?
Just nu är jag inne på en 5-åring som jag kan få ta vara på kapaciteten hos. Kollat runt på hästnet och en unghäst e: Tornesch kostar runt 100 000:-. Varför vill jag ha en hopphäst då tänker ni då? Jo, för att en hopphäst kan jag rida både dressyr och hoppning med, men en dressyrhäst har svårt på hoppbanan. Har den bara lite steg kommer man långt på det i dressyren med.
 
Usch, det är en hemsk tanke men å andra sidan känns det viktigt för mig att veta vart jag tar vägen (och hon med). Får planera varje dag som kommer.
Älskade ponny <3
 
Permalink Kategori: Vardagsinlägg Kommentarer (1)

Beslutet jag tog (ledsen)


För några dagar sedan (måndag) fattade jag ett beslut ang Eddie. Jag har så jäkla länge haft det ostabilt med honom eftersom jag varit för lång för honom. Jag har viljat behålla honom för att han är den han är. Det går inte att beskriva Eddie med ord vem han är. Man måste helt enkelt träffa denna underbara ponny för att inse vem han är. Men under ett tag har jag känt att han vill så mycket annat än att gå i hagen och bara bli riden när jag har tid. Han vill ha någon som verkligen lägg all sin tid på honom så att han kan känna sig älskad. 

Jag är just nu på väg hem från Skåne och har gjort bland det värsta man kan göra i sitt liv. Lämnat sin ponny hos någon annan och åkt hem. Att lämna honom hos familjen var inte svårt, men att skiljas från honom är det hemskaste som finns. Det tröstar en del att hans hagkompisar var hur snälla som helst, att boxen var stor och att hela familjen i sig var en drömfamilj. Men det finns ändå en sorg i hjärtat över att inte mer kunna gå ut i hagen och pussa på honom, säga att han är mitt allt och att jag älskar honom. Nu står han mil härifrån, flera timmars reseväg från mig. Kan inte längre åka till stallet och bara gulligulla med honom. Det känns så jäkla tomt.

Det känns så jäkla overkligt allting. Imorgon kommer en lycklig familj hämta sin fina ponny i hagen. En ponny som har så mycket personlighet och hjärta så att det räckt för 2. Imorgon kommer det finnas en annan ponny som kommer få många blöta tårar i nacken för att trösta en väldigt väldigt ledsen tjej. Och dessvärre så är den tjejen jag. 

Tack för allt Eddie. ALLT!! 



Permalink Kategori: Vardagsinlägg Kommentarer (0)

Att leva utan någon pappa


Jag trodde faktsikt aldrig att jag skulle sätta mig ner framför datorn och bara låta tangenterna knattra medan jag sitter och delar med mig utav mina tankar om ett såhär pass känsligt ämne. Men det känns som att det är sällan folk förstår hur annorlunda liv jag lever, jag bor inte i någon Svensson familj med villavovvovolvo-liv.
Det känns på något sätt viktigt för mig att alla ska få veta, att jag kanske reagerar annorlunda t.ex vid "humoristiska skämt och vitsar" eller när jag besöker min hemstad, där vi bodde allihopa i ett och samma hus. Mamma, pappa, min bror och mina två systrar. Alla i en och samma familj.
 
När jag var 4, nära inpå att fylla 5 satt jag och mamma i köket. Hon pratade i telefon med mormor. Minns inte så mycket mer än att när hon la på telefonen så började hon gråta. Jag blev orolig eftersom jag aldrig sett mamma gråta innan, det var ju hon som var den som tröstade mig när jag var ledsen, hur skulle jag trösta henne?
Hon tittade upp på mig med sina sorgsna ögon och sa de hemskaste orden en mor någonsin kunnat säga, men ord som jag var tvungen att få höra för att begripa.
"Pappa är död, han finns inte mer, han kommer aldrig komma tillbaka Marika, han finns i himlen nu och tittar ner på oss"
 
Jag minns som sagt inte så mycket, men mamma har sagt att jag ständigt gick och tjatade om inte pappa skulle återvända. Jag förstod det ju liksom inte. På kvällarna sov jag och min bror i huset med mamma, huset som det en gång bodde en stor och lycklig familj i. Det var tomt och så annorlunda. På begravningen grät alla men jag satt helt tyst, inte en tår fällde jag. Tittade bak på mina systrar och tänkte "Men gråt inte!? När som helst kommer han hoppa ur kistan och säga att det var ett skämt sedan kommer alla i kyrkan skratta och vara glada tillsammans igen". Det hände inte.
 
Att leva utan pappa är en ständig kamp. Jag tänker på honom minst 1 gång om dagen, om inte oftare. I olika sammanhang, oftast när jag tänker på hur mycket bättre mitt liv kunde varit med honom. Kanske aldrig hade bott där jag bor idag, kanske hade haft fler hästar, bott på större gård... Listan kan göras lång. Men ALL kärlek till mamma och min brorsa som ändå hjälpt till att hålla ihop familjen!
 
Men på någon sätt har det gjort mig mer mogen. Jag fick lära mig att bli vuxen väldigt snabbt, genom att skaffa mig förstånd. Jag tror det är därför jag är lite den jag är idag. Jag klickar oftast med äldre människor. Gärna 1-2 år äldre, men vill nog påstå att jag trivs bäst med sådanna som är 30+ av anledningen att de också är mogna och har förståelse. De är vuxna i sinnet, precis som jag om man får uttrycka det så.
 
Nu har ni fått den korta versionen utav hur det känns att leva utan pappa. Ni kan säga att ni förstår hur det känns, men den som inte upplevt det förstår det inte. Jag är ändå väldigt glad över att många visar en sådan förståelse och jag vet att det ofta kommer som en chock när någon frågar t.ex "jaha vad jobbar din pappa med då?" och de får svaret att han är död. För jag är ingen som presenterar mig som Hej jag heter Marika och min pappa är död. Det finns klasskompisar som jag gått tillsammans med i 10 år och som fortfarande inte vet om det. Men jag väljer att våga vara öppen på bloggen, oavsett vem som läser, för jag hoppas innerligt att det inte finns någon som sitter och gottar sig med detta inlägget. I så fall, hoppas fan samma sak händer er.
 
Krama om era nära och kära ofta, ni vet inte när det blir den sista gången.
Säg alltid förlåt när ni bråkat... En dag kan det vara för sent.
 
 
 
Allting händer av en anledning och även fast jag undrat vad anledningen till detta var, så har jag bestämt mig för att leva livet som det har blivit. Och jag tänker leva det för dig pappa, jag vet att du vill se mig lycklig och jag ska fannemej se till att vara lycklig, känna mig lycklig och visa mig lycklig.
 
"Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord, så länge mitt hjärta slår, vill jag leva, leva för dig"
Permalink Kategori: Starka Åsikter Kommentarer (4)